I eit blandingstidpunkt mellom år 900 og vår tid vaknar dronning Gunnhild, kona til Eirik Blodøks, opp i ei sjukeheimsseng. Ho føler på seg at hennar hovudfiende, skalden Egil Skallagrimsson, er på veg, og ho bestemmer seg for at dette er det siste høvet ho har til å få endra oppfatninga ettertida har hatt av henne som ei vond, maktgrisk og herskesjuk dronning. Tenaren hennar, Apollonia, Baudelaire sin advokat i rettssaka mot han i 1857, har derimot sleppt taket i alle hemntankar, men hjelper likevel til. Og som alltid dukkar Rottejomfrua opp, med sine evinnelege spørsmål om kva som eigentleg gneg inst i hugen, og vesle Eyolf kan ikkje gjere anna enn å henge sørgmodig etter.

Om Gunnhild, kona til Eirik Blodøks

«Surrealistisk drømmeteater fra Øyehaug med feministisk brodd.»  
Gro Jørstad Nilsen, Bergens Tidende 

«Når jeg kaller Gunnhild, kona til Eirik Blodøks et forsvarsskrift, er det selvsagt bare delvis sant. Dramaet er en slags feministisk protest mot den tidvis kvinnefiendtlige kanonen vi holder oss med, mot at én fortelling får autoritet. […] Det er friheten i Øyehaugs språk, der alt kan skje og ingenting er som det virker, som gjør Gunnhild, kona til Eirik Blodøks til en glede å lese.»    
Maia Nordsteien Nilsen, Klassekampen

«Pjäsen styrs av mörk humor, av olika former av härskartekniker, om det nödvändiga motståndet. Øyehaug ger sig själv full frihet och utnyttjar anakronismerna för att förmedla historiens stillastående. […] I dialoger där hon rannsakas av sin inre röst framgår det också att pjäsen till största del ställer frågan vem vi är innerst inne. Det är en fråga alla bör ha anledning att ställa sig, och att vi inte heller ska tiga om det svar vi får.»    
Björn Kohlström, Bernur

«Et forsvarsskrift for «eit historisk hespetre»: Gunnhild var kona til 900-tallskongen Eirik Blodøks, og blir gjenopplivet ved hjelp av Øyehaugs kvasse penn. Hun tar dronninga i forsvar mot historiens fremstilling av henne gjennom et drama som bryter tidsrammer og politisk korrekthet, og gir assosiasjoner til blant andre Henrik Ibsen og Anne Carson. Dramasjangeren er ny for Øyehaug, men det er gjort på en umiskjennelig øyehaugsk måte: smart, uærbødig og fullt av regelbrudd.»
Maia Nordsteien Nielsen, Klassekampen – månedens beste bøker

«Vidd, underfundighet, sjarm og intelligens mangler det som vanlig ikke på hos Øyehaug.»    
Frode Johansen Riopelle, Morgenbladet