Å være flere viderefører språk og motiver fra Steinar Opstads tidligere utgivelser, som for eksempel far-sønn-forholdet. Men hva skjer med jeget når faren dør? Hva representerer far i sitt fravær? Kan døden til og med by på nye muligheter for jeget? Som det heter i et av diktene: «Døden er at jeg har blitt / ett menneske mindre og ett mer». Snarere enn å konstatere sorgen spør diktene hva sorg og tap er, alvorlig og underfundig, men ikke uten humor. Mot sorg er også imaginasjonen – diktet og diktningen – en vital motkraft, og det samme er kjærligheten.

Opstad skriver eksistensielle dikt, som rommer så vel personlige og politiske som metafysiske dimensjoner.

Om Å være flere

«Øyeåpnende, nære og ekkoskapende tekster. Såre familierelasjoner, nakker og roller i klem, men også trøstelyden av en hund som drikker vann.»  
Janneken Øverland, Klassekampen – årets beste bøker 2022

«Opstad skriver vakkert om tingene etter som de skjer, om døden som regnestykke, om det stille livet som drøm.».  
Sindre Andersen, Klassekampen – årets beste bøker 2022

«Fenomenale dikt, hellig trass – og en ny retning i Steinar Opstads lyriske forfatterskap?»
Freddy Fjellheim, Vårt Land – årets bokfavoritter 2022

«Aldri før har Steinar Opstads dikt vore så knivskarpe som no. Kniv sårar, men fjernar alt uvesentleg. I det ytre er det ein stillfaren, nær poesi, ofte i eit bygdelandskap. Farens død er sentralt tema, saman med ei intens leiting etter meining med eige liv og forståing av mennesket i ein kosmisk samanheng. Han skriv om død og oppstode på eit vis som minnar både om såkornets mysterium og bibelsk tekst.»
Knut Ødegård, Vårt Land – årets bokfavoritter 2022

«Som ingen annen nålevende norsk poet løfter Steinar Opstad bekjennelse til erkjennelse, på høyde med Gunvor Hofmo. [...] Når jeg samtaler med diktboken fra side til side er det fordi forløpet tidlig bygger opp en musisk argumentasjon og et slagferdig formspråk […]. Her er vi også ved Opstads mesterskap, for med påfallende mange gode dikt og ingen helt dårlige, skapes et forløp der tematikk, motiv og spenningskurve åpner for en flertydighet som er tydelig: En kritisk holdning utfolder seg både på individ, natur- og samfunnsnivå.»
Freddy Fjellheim, Vårt Land

«Er det noe jeg setter pris på ved Opstads poesi, er det hans evne til å kombinere stødighet med en voldsom eksistensiell tilstedeværelse.»  
Carina Elisabeth Beddari, Morgenbladet 

«Det finst ein asketisk klårleik i Opstads dikt og bilete som kan likne det gjennomskinlege, nærmast usynlege vatnet. Men i denne diktboka er vatnet ein møter like ofte mørkt, opprørt eller sovande. […]

I Opstads lyrikk blir slike motsetnadar som død og oppstode førde og haldne saman i ein einskap. Motsetnadane finst ikkje berre på eit språkleg og teoretisk nivå, dei blir også i stor grad prøvde mot det kroppslege, ikjøta, eller, kanskje rettare, frå-kjøta. Motsetnadane er levde, eksistensielle.»
Sindre Ekrheim, Krabben

«Steinar Opstads poesi viser utholdenhet, idet diktene både kretser om urgamle temaer – og vender blikket utover. […] Man kan se det som en svakhet å skrive så tilsynelatende innkapslet og smalt, år etter år, bok etter bok. Men en poet må ikke nødvendigvis gjøre som resten av samfunnet, kappe av greiner som gir liv. Jeg ser samlingen under ett som uttrykk for poetisk styrke, og kunne sitert flere dikt som ­bekrefter det – i Steinar Opstads stødige fastholdning av Å være flere.»
Tom Egil Hverven, Klassekampen – ukas bok

«Det er eksistensielle dikt med et religiøst anstrøk Opstad skriver. Ord som angst, død, skam, engel, ensom, sjel, jomfruelig går igjen. Han har en klarhet i uttrykket som bidrar til at diktene ofte gjør inntrykk. Helt uten rytmiske besvergelser. Samtidig er det en moderne kjønnsproblematikk i samlingen, en identitetssøken, og en sorg over ikke å leve opp til familieforventninger. [...] Å være flere er en diktsamling som fortjener å finne mange lesere i høst.».  
Henning Howlid Wærp, Aftenposten

«Å være flere har hamnat på flera norska kritikers årsbästalistor, och det är inte svårt att förstå varför: han skriver en dikt som har en del likheter med de senaste poeterna som fått Nobelpriset i litteratur, Tomas Tranströmer och Louise Glück (låt oss inte räkna med Bob Dylan här).

Det vill säga: en poesi som rör sig genom tillvaron och existensen med det stora allvaret påslaget. Dikterna är distinkt diskreta, om en sådan paradox tillgängliggörs. På ytan ser det ut som tillfällighetsdikt, med 30 korta dikter och en längre svit, men i själva verket hålls hela samlingen ihop av ett tema som knyts till en död pappa, och ett diktjag som funderar vem han är och vem han blir i denna sorg efter pappan.!» […] Kanske har Opstad aldrig tidigare skrivit så här avskalat, och det rör sig ändå om en poet som arbetat hårt med reduktion. En poet som han kan påminna om är Gunvor Hofmo, en av Skandinaviens allra dugligaste 1900-talspoeter. Opstad skriver fint om henne i essäsamlingen Himmelretninger från 2012: ‘Å dikte er å bli gjenfødt. Alle fødsler innebærer smerte. Jo større bevissthet, jo mer smerte. Gunvor Hofmo er en dikter født i stor smerte.’

Denna smärta ger sig till känna i denna Opstads nya samling. Jag utläser ur titeln en uppmaning att vända sig bort mot ensamheten in till en större gemenskap: vi behöver vara fler. Ur en renodlat svensk horisont är dessa dikter oväntat narrativa, alltså mer berättande än vi har vant oss vid, om vi nöjer oss med att läsa den svenskspråkiga poesin. Men som sagt, likheten med Tranströmer och Glück finns också i denna förmåga att ge dikterna en utformning mot berättelser i koncentrationens tjänst.

Han skriver om livets små mirakel, om känslor och om ljus som återkommande troper som binder ihop innehållet. Då finns de dyrbara stunderna intakta, ögonblicken då vi existerar på djupet och får kontakt med något substantiellt. […] Och det är verkligen en väldigt fin diktsamling, som förhoppningsvis når ut till några läsare också i Sverige, som inte är bortskämd med den här typen av allvarligt desperat dikt.»
Björn Kohlström, Bernur

«Poeten mestrer sitt håndverk, og nøyer seg ofte med noen få bilder, noe jeg leser som et uttrykk for en stilistisk ro og modenhet, særlig når han framviser en egen evne til å forankre selv de største tankene i konkrete og kroppslige erfaringer. Og til tross for at versene i Å være flere kan likne nokså talenære setninger, bidrar en nesten umerkelig rytme, med gjentakelser, små forskyvninger og en subtil alliterasjon, til å framheve og isolere enkelte ord og vendinger. Enkelte vers framstår nærmest avkledde og etterlatte, og jeg tar meg selv i å omfavne dem.

De ensomme versene har nemlig en subtilitet ved seg, som gjaller som et ekko. I ekkoet hører jeg at de kommer fra en verden av smerte, lengsel og begjær. For det fins både en ensomhet og en lengsel etter å bli forstått i denne samlinga, der det lyriske subjektet hos Opstad framstår både ærlig og sårbar i forsøket på å åpne seg, mens forfatteren utviser en kontroll som får Å være flere til å være vel så mye en oppvisning i dikterkunsten.»
Christian Bjaalid Cowin, BLA

«Dikten är som en lyckad fest med hembränt och årgangsvin om vartannet, och alla är välkomna, ateister som troende, bönder som stadsbor. Sinnlighet och andlighet samsas i en och samma dikt.»  
Maja Thrane, Svenska Dagbladet

«Han har funnits i många av Steinar Opstads dikter, den äldre pappan som varit bunden till jorden, boskapen, traktorerna och redskapen. En far som aldrig förstått sonens ‘flickaktiga gester’ eller hans längtan efter att dikta och dansa. I Opstads nyutkomna Att vara flera har fadern dött och dikterna kretsar runt död, skam och sorg. Det är en tunn liten bok, mycket fint översatt av Marie Lundquist, men med stort innehåll. Jag lyssnar på varje ord från det här diktjaget som tycks så märkligt skört och genomblåst: ‘Jag var sonen/som snön och ljuset/sjönk igenom, tunn/som en känsla ingen förstod.’»    
Åsa Beckman, Dagens Nyheter – Veckans favoritter

«Men när jag läser honom nu kommer jag att tänka på Kafka. Inte så mycket av tematiska skäl (Kafka hade som bekant även han en viss fäbless för självutplåning), som av tonmässiga. I rader som de ovan citerade, om ‘tunnheten’ och det ‘tunna’, ger sig ett språk till känna som påminner om sagornas, men ringar in en i allra högsta grad konkret verklighet. Opstad rör sig i allegorins gränsområden, men skriver allt annat än allegorier. Det är en svår och vacker konst.»
Gabriel Itkes-Sznap, Dagens Nyheter

«Steinar Opstads Att vara flera rör sig kring familjen, skrivandet, gud och sorgen i att förlora en närstående. Det är igenkännbart, utsökt och skrivet med noggrannheten i högsätet.»    
Fredrik Nyberg, Göteborgs-Posten